Fem en fredag v.36 Randomiserat
- Vad dagdrömmer du om?
Kortare arbetsvecka och mera lön. Och att bada i havet. - Har du något smeknamn?
Nilla - Om du kunde byta plats med någon under en vecka, vem skulle det vara?
Jag skulle välja någon som har makt att på kort tid förändra världen till det bättre. - Tror du på spöken?
Kanske inte just ”spöken”. Men jag tänker mig ibland ändå att vi har levt tidigare liv på jorden. Tidigare liv och den mänskliga själens odödlighet. Tiden är något som människorna har uppfunnit. Är det universum vi känner bara en av oändligt många, parallella världar? - Vilken fråga ställer folk till dig som du ogillar?
”Vad var det jag sa?” Jag kanske inte får höra det så ofta men rent allmänt, folk som hela tiden förväntar sig att det ska gå illa. De tänker så mycket på otur att de glömmer bort att vara glada när någonting faktiskt, oftast, går bra. Bättre försöka och misslyckas än att fortsätta undra.
Kan vi kvinnor stötta varandra mera? Hjälp en yngre medsyster istället för att vara missunnsam! Om en yngre kvinna visar bra självförtroende och framåtanda behöver hon bli bemött med välvilja och stöttning. Systerskap. (Hur ska vi annars kunna få förändring i världen?) Men vissa är så missunnsamma och vidskepliga och ”jante” och ”lilla gumman”. De vill hela tiden ta ner dig på jorden och säga saker som får dig att må dåligt. De inbillar sig att de gör dig en tjänst genom att kritisera det du gör. Och om du misslyckas med det du vill göra så är de skadeglada och säger ”Vad var det jag sa?”
Vänner är de som kan glädjas med dig när du är glad! De som skrattar med dig och inte åt dig. Tryck inte ner mig! Be mig inte skärpa mig! Låt mig bara vara glad, i alla fall en liten stund, innan verkligheten kommer ikapp mig igen. En får vara glad men inte för glad? För då är det genast någon som ska plocka ner en på jorden igen. Visst är det märkligt ändå?
För är en bara lite för glad eller har lite för stort självförtroende någon gång, om än så lite, då kickar rättvise-tänket in hos andra. Och inte bara andra, en blir dum mot sig själv också. En tonar ner saker och lägger band på sig. En ska inte var förmer än någon annan. En blir genast vidskeplig och måste väga upp allt bra med något tråkigt också. Så var går gränsen för hur glad man får vara innan folk blir misstänksamma? Vill folk hellre vara missunnsamma och skadeglada än stöttande och glada?
“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask ”What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly?”