”Det finns faktiskt få andra kulturer där de olika generationerna umgås så lite, har så lite med varandra att göra. När jag träffar folk från andra länder så finns det nog nästan inget annat som jag skäms så mycket över, som svensk.”
så säger han Fredrik Lindström i sitt sista och avslutande program om Världens modernaste land. Apropå att svenskarna är så föränderliga, moderna och självständiga, oberoende och ensamma. Att vi vill leva i en förlängd tonårstid. Frigöra oss från våra föräldrar, inte vara beroende. Vi klara oss själv, är individualister. (Att vara individualist, att vara ensam är det ett fritt val eller ett öde undrar Peter Englund.)
Det är tänkvärt och jag håller med om att det är sorgligt att generationerna inte umgås mera med varandra.
För egen del tycker jag inte jag behöver ta åt mig så mycket i alla fall. (Bara att jag ska se till att barnen och vi åker och hälsar på Ps far- och morföräldrar ännu oftare. Det behövs ju inte så mycket. De blir glada bara av att se sina barnbarnsbarn leka.)
När jag växte upp träffade jag min mormor och min farmor ofta, de var som reservmammor. Det var mysigt att vara hos dem och jag gillade när de berättade om hur det var de var små. Vi fortsatte att träffas även när jag blev äldre, även om det inte blev lika ofta när jag var i tonåren. Farmor dog när jag var 18. Hon bodde själv i sin lägenhet och hade det bra. Det var bara de sista månaderna som hon bodde på sjukhem. Min mormor bodde i sin lilla stuga på landet tills hon var runt 85. Sedan bodde hon i lägenhet och sista åren på ålderdomshem till slutet. Hon blev 90 år. Jag var i USA som au-pair året innan och mormor trodde inte att vi skulle ses igen. Hon skrev ett brev till mig, själv, som mamma hjälpte henne att posta till mig. Lilla mormor, oj vad jag grät när jag fick det. Men jag han komma hem och träffa henne och hon han och träffa P också, innan hon gick bort.
Jag hade ju bara mormor och farmor när jag växte upp. Mina barn har både en mormor, morfar, farmor, farfar plus en gamlamormor, gamlamorfar, gamlafarmor och gamlafarfar! (De är priviligerade!) De äldsta är på Ps sida och de är i 85-årsåldern nu. De klarar sig ganska så bra ändå, bor hemma. Det är Ps mormor som är iväg på äldrehem bitvis. De ser, hör och går dåligt och så. Jag är så glad för att barnen får träffa dem och de umgås på ett sådant naturligt sätt. Alltså att barnen inte ser något konstigt i att vara gammal och träffas med gamla människor.
Ps mamma jobbar inom äldrevården och hon ser det också så. Hon har ju stor erfarenhet. De hade besök att barngrupper på hennes jobb och hon berättade om barnen frågor om de gamla. (Det är ju inget exotiskt, men jag tänkte på att det var som att gå på zoo.) Hon berättade att ett av barnen frågade föreståndarinnan lyriskt -Var har du hittat alla dessa gamlingarna, är det dina allihopa? Och ett annat barn konstaterade att –En del satt och tittade och andra såg döa ut.
Jag ska inte debattera äldrevården för jag är inte tillräckligt insatt. Ibland när man hör saker på radio och tv så tänker man att aldrig vill bli så gammal och sjuk att man inte klarar sig själv. När man inte kan gå ut varje dag utan får vänta på att någon ska ta ut och vädra en någon gång då och då bara.
Ps föräldrar är runt 60 och de jobbar och de reser och de gillar att träffa oss och sina barnbarn. De har föräldrar som behöver mer och mer omsorg och det är ju livets gång naturligtvis. Ps mamma upplever det som extra jobbigt tror jag, att ta hand om sina föräldrar, när hon jobbar med att ta hand om sjuka och gamla på jobbet hela dagarna. Att se sina föräldrar bli gamla och svaga är ju inte roligt… Trots att det är naturligt är det ändå så onaturligt, i vårt samhälle. Det är jobbigt att hantera på flera sätt för alla, kanske för svenskar i synnerhet? Distansen är så stor. Vi har inte tid att ta hand om våra gamla, så som de tog i upp programmet, jämfört med andra länder eller jämfört med förr i tiden. Vi bor inte tillsammans längre kanske inte ens i närheten. Och vi är liksom inlärda, både de äldre och vi, att klara oss själva och sköta oss själva. När vi någon gång behöver vård så är det staten, samhället som får ordna det.
Det blev långt det här, och lite osammanhängande kanske. Ni som har sett programmet och serien förstår nog vad jag menar. Ni som inte har sett det; Det finns fortfarande kvar på nätet att se! Titta här: Världens modernaste land.
