Jag har varit och lyssnat på Bea Uusma. Det var så intressant att höra henne berätta om Vitön. Hennes entusiasm smittar av sig! Hon är helt uppslukad av polarexpeditionen. Bea är besatt! Beasatt.
Boken Expeditionen, min kärlekshistoria kom ut 2013. Jag läste den, svärmors lånebok, julen 2018. Så här skrev jag då: Jag börjar att läsa och läser ut hela boken om Andrées polarexpedtion av Bea Uusma på dagen innan julafton. Vilken bok alltså! Läs den! Väldigt spännande och välskriven bok.
Boken Vitön. kom ut 2025 och jag köpte både den och Expeditionen i illustrerade utgåvor.
Bea berättade att de förmodligen kommer att bli en tredje bok. Kanske dröjer det inte så länge som tolv år mellan böckerna, vi får se. Hon kommer ju att behöva resa till Vitön (otillgänglighetens ö) igen innan nästa bok kan komma. Och gärna undersöka de resterande fotografierna med ny teknik. Det vore spännande!
”Hertzberg lyckades 1930 att rädda 93 av de totalt cirka 240 bilder som expeditionens fotograf, Nils Strindberg, tagit. Bilderna var i dåligt skick, med vattenfläckar och ljusinsläpp. I modern tid har forskare (bland annat genom studier av Bea Uusma) använt moderna digitala tekniker för att undersöka bilderna och dagböckerna närmare, vilket har kastat nytt ljus över vad som faktiskt hände de sista dagarna på Vitön. Fotografierna, som visar allt från ballongen ”Örnen” till vardagslivet på isen, blev avgörande för att förstå hur länge de tre männen överlevde.”
”Ekholm hade dessutom fått reda på att Andrée låtit fylla på den läckande ballongen i ballonghuset minst sju gånger i smyg.”
Om när Nils Ekholm hoppade av Andrée-expeditionen efter att ha sett luftballongen på plats, på Danskön. Han var övertygad att den inte skulle hålla sig i luften för en färd över Nordpolen. Andrée hade beräknat att ballongen skulle kunna hålla sig i luften i 900 dygn. Sedan reviderar han det till 30 dygn (!). På den tiden hade ingen ballong i världen lyckats hålla sig uppe i mer än 1 dygn. Ballongen Örnen hade aldrig provflugits.
Det är en helt galet och fåfängt uppdrag med hela denna expeditionen. Men någon man verkligen får beundra är hur de här tre männen vandrar på isen med tunga slädar i 84 dygn. Det är inte någon jämn skridsko-is vi pratar om nu utan packis (drivande is), som innebär extrema förhållanden där isen inte är slät, utan fylld av isvallar, råkar och ojämnheter. Dessutom driver isen norrut medan de vandrar söderut, och de står på samma plats, eller till och med kommer bakåt. Sedan lyckas de ta sig iland på en ö som inte finns på kartan. De kunde lika gärna ha dött på isen och aldrig hittats, men de tog sig till fast mark och de blev hittade efter 33 år.
Mina favoriter från Expedition, min kärlekshistoria är breven från Nils Strindberg till hans fästmö Anna Charlier. Hon får dem 33 år senare. Strindberg har även skrivit med stenografi i sin almanacka innan han reste: ”Började nya kyssmetoden.” och ”Mitt förhållande till Anna är nu så ömt det kan vara. Vi längta och trängta båda två… vad är nu det rättaste att göra. Hålla tillbaka eller ge efter? Jag måste hålla tillbaka, det är ovillkorligen det rättaste…”
Det finns så mycket intressant. Helt otroliga saker att berätta om från dessa böcker. Bea berättade att hennes två böcker är lika stora. De är även lika tjocka trots att de skiljer 17 sidor. Bokförlaget fick helt enkelt använda ett tjockare papper för att kompensera. Sinne för detaljer! Bea är utbildade både till illustratör och läkare. Hennes böcker är väldigt fint gjorda.