Nej jag menar inte att folk omkring mig är idioter, i så fall är jag det också. Jag menar rent allmänt nu. Det här med låg självkänsla. Är det inte lite vårt samhälle som kollektivt håller den nere? Det här med Jante och att inte skryta, inte vara förmer än andra. Vi svenskar är väl lite låga och osäkra redan från början. Vi har en extra lång och hård väg upp till bra självkänsla.
Det går ju inte att vara glad utan att någon olyckskorp ska komma och sätta en på plats. Trycka ner dig i skorna och påtala att det när som helst kan bli sämre igen. Kan vi inte bara försöka glädjas med andra? Vad gör väl det om man är glad en liten stund i alla fall, så länge det varar. Och vad gör väl det om man tar ut segern i förskott. Hellre glad en gång för mycket än inte alls, eller?
Vad var det jag sa? är väl inte det man vill höra när något galet har hänt. Förmodligen har man redan tänkt på riskerna helt själv men ändå vågat göra någonting som man ville prova på. Man har i alla fall försökt.
Vi är så vidskepliga att ens uttala att någonting bra händer oss Peppar peppar ta i trä. Kan vi ens tänka tanken att det går bra tyst för oss själva utan att samtidigt få katastrof-tankar?
Ibland är det som om man får vara glad, men inte för glad för då är det genast någon som ska plocka ner en på jorden igen. För är man bara lite för glad eller har lite för stort självförtroende någon gång, om än så lite, då kickar jante in hos andra. Och inte bara andra, man blir dum mot sig själv också. Tonar ner saker och lägger band på sig. Man ska inte var förmer än någon annan. Man blir genast vidskeplig och måste väga upp allt bra med något tråkigt också! Så var går gränsen för hur glad man får vara innan folk blir misstänksamma? Vill folk hellre vara missunsamma och skadeglada än glada?
Gläds med mig när jag är glad! Skratta med mig och inte åt mig. Tryck inte ner mig! Be mig inte skärpa mig! Låt mig bara vara glad, i alla fall en liten stund, innan verkligheten kommer ikapp mig igen.