
Alex med Ballerina-kexen. Alex vid Preem-macken.
”En vit lögn är en mindre lögn, ofta med syftet att trösta mottagaren där sanningen skulle ha varit otrevlig eller opraktisk.”
Vita lögner är dagens tema. Då tänker jag på tv-serien från -97, fast jag följde den aldrig. En tv-serie som jag följer är Solsidan. Huvudpersonen Alex är en sådan som trasslar in sig i vita lögner hela tiden. Han vill vara alla till lags, både sin sambo och sin mamma och så vidare.
Alla ljuger någon gång, små lögner som mest beror på lathet eller för att undvika konflikter. Man säger inte hela sanningen utan lämnar lite osagt, för att man vill framställa sig som bättre än man är eller man vill inte ta konsekvenserna av vad man har gjort.
Ljuga för sig själv är såklart oftast dåligt men små lögner kan vara bra. Det gäller att veta var gränsen går bara. Att tänka Just idag mår jag bra och Detta klarar jag av kan hjälpa dig att tro på dig själv och stärka ditt självförtroende.
De vanligaste lögnerna är:
Jag mår bra. (Okej, jag kanske inte mår så bra egentligen men det är ingenting jag känner för att prata om just nu med just dig. Detta är ju mest bara en artighetsfras ändå.)
Jag ringer dig (någongång, om jag bara kommer ihåg det!)
Jag har inga kontanter (på mig just nu, i alla fall inga som känner för att ge bort eller låna ut.)
Jag har inte tid (eller lust… eller ork…)
Det är inte snyggt att ljuga. Jag försöker att hålla mig till sanningen och hittar sällan på rena lögner, oftast blir det nog att jag utelämnar saker i så fall. Men visst kan det blir en hel del vita lögner när man har barn, som har tusen frågor om allt från jultomten till hur barn blir till 🙂
Etik, moral och samvete och att kunna säga förlåt och mena det är sådant som kommer med åren. Det är viktigt att guida barnen på rätt väg redan från början. Alla kan göra fel, stora som små.
-Visst, jag kanske blir arg om du gör fel men inte så arg som om du ljuger om det för mig. Hur fel du än gör så kan du alltid komma till mig och berätta. Jag kommer att älska dig lika mycket ändå!
För det är väl så att det är ljugandet som gör en mest besviken när man är förälder.
Jag vill inte vara en så arg och sträng förälder att barnen inte vågar komma till mig med sina frågor och bekymmer.
Men man kan inte bara var en kompis som förälder utan man hjälper också sina barn genom att sätta gränser och ha regler. Ge dem ansvarsområden, låt dem vara med och bestämma, ställ krav. Ge dem bekräftelse, beröm och respekt, förtroende, var en förebild och glöm inte att ha roligt tillsammans!
Dagens låt: White Lies – To lose my life
Ja faktiskt! Hur många gånger säger man "Hörru, jag mår rätt dåligt och vi har bråkat hemma…" när någon frågar hur det är.
Så sant det du skriver. Vi drar alla en vit lögn då och då. Och, det är bra. För vem vill ha brutal ärlighet på alla plan?
Ditt är det första inlägg jag kollar idag, och ja, klart att serien vita lägner finns med. Tror den är gjuten idag 🙂
Trevlig helg!!
Gud så bra beskrivet! Och vad roligt att du fick med Solsidan! Den serien har jag också med och i den finns flera praktexempel på vita lögner! Hahahaha! Han är ju bara för skön, Alex.
Det här med barn är också intressant. Som du säger att det är bra att lära dem att tala sanning och att man blir mer arg om de ljuger. Men ibland är det en svår balansgång…
Ha en trevlig helg!
Vad bra skrivet!! Och det där med barn stämmer verkligen. man vill att de ska känna att de litar på en och kan komma och berätta även dumma saker de gjort ller tänkt eller råkat ut för. Att barnen inte skulle ha den tilliten till sina föräldrar skulle defintivt kännas som ett misslyckande i föräldraskapet tycker jag. Men visst är det svårt. Liksom i alla relationer man har så kans det vara kenpigt detta. Och att barnen inte alltid vill berätta allt för sina föräldrar är ju också ngt man faktiskt måste respektera. man kan ju bara gå till sig själv och inse att det var/är en hel del man kanske inte vill prata om med just föräldrarna… 😉
Kramar!!
Den enklaste vita lögnen är nog just den du beskriver så bra: att man inte säger hela sanningen utan lämnar en del.
Och den vanligaste är väl svaret på:Hur står det till?
Inte menar vi alltid ens frågan, heller…
>Saltis: Det är en del av frigörelseprocessen och mognaden att barnen inte vill säga allting till sina föräldrar, det är normalt. Visst är det svårt. De ska så klart bli självständiga och klara sig själva. Samtidigt veta att föräldrarna finns där för stöd och att de alltid kan komma till dem och be om hjälp! Märks det att jag har börjat fundera på tonårstiden redan även om mina barn bara är 6 och 8 år? 🙂 /Nilla
Här hittade jag en bra länk också:
https://www.vardguiden.se/Tema/Barn-och-foraldrar/Tonaringar-13-19-ar/Frigorelsen/