Man borde inte sova
när natten faller på
För tänk då blänker stjärnorna
högt uppe i det blå
Det är så tyst och stilla
att sova vore illa
Jag vandrar mina vägar
över slätt och genom skog
Och stjärnorna de följer mig
så sällskap har jag nog
Det sägs att de med tusen mil
och mer ändå från oss
Än brinner de med stadigt sken
än flammar de som bloss
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till
när hon har brunnit ut
Så faller hon
då blir det som om en strimma rök till slut
Man kan väl aldrig drömma
så grannt och underbart
Som själva natten ter sig
då stjärnor lyser klart
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes
Man borde inte sova
när natten faller på
Man borde se på stjärnorna
man borde vara två
Text: Jeremias i Tröstlösa Musik: Gustaf Wennerberg
Är det du som är nygift? Grattis! 🙂
Vilken fantastiskt vacker text!
Tack för besöket i min blogg, välkommen tillbaka! 🙂
>JoVi: Nejdå det är inte jag. Jag är gift sedan 7 år. Jag var på en släktings bröllop igår och då var det två sångerskor som sjöng denna vackra visan i kyrkan.
åh jag som älskar stjärnor!
men jag är inte två…
Nice site keep it up